Min resa till Ghana

Här kommer ett försök till sammanfattning av min resa med Smiles For Speech, läs mer om organisationen och Project Ghana på deras hemsida. Imorgon är det en vecka sen jag kom hem och jag har försökt smälta alla intryck så gott som möjligt. Under resan skrev jag dagbok varje dag men jag har faktiskt inte läst mina anteckningar än, det känns alldeles för nära. Ska däremot ge mig på en dag-för-dag-sammanfattning i bloggform i ett försök att dela med mig av resan. Fler bilder finns på min Instagram.

Jag är så oerhört tacksam för den här upplevelsen, alla möten och erfarenheter, alla jag träffat och lärt känna, allt jag sett och gjort. Inför så ville jag göra det här för att prova något nytt men framförallt ville jag vara med och utveckla logopedin i Ghana där logopeder är en bristvara. Logopedutbildningen startade 2014 och man hade i början inga verksamma logopeder som undervisade på utbildningen, det har känts oerhört stort att få vara med och utbilda Ghanas nya logopeder (när jag är klar med det här blogginlägget ska jag maila mina mentorsstudenter).

Samtidigt som jag hade förberett mig och läst på så var jag helt oförberedd. Det är fortfarande svårt att fullt ut greppa och förstå vidden av min upplevelse. Det här var en helt otrolig resa och upplevelse som jag alltid kommer bära med mig. Det är däremot inget som jag rekommenderar för vem som helst utan du bör vara van vid att resa, ödmjuk och öppen inför nya kulturer och människor och självklart ha erfarenhet inom det område du förväntas arbeta med. Jag hade varken velat eller kunnat göra den här resan som nyutexaminerad logoped.

Dag 1:

Mellanlandning i Dubai vid midnatt. Sover på en bänk och reflekterar runt att det är en så kallad tyst flygplats. Inga utrop. Lyssnar istället på sorlet från alla människor som är på väg någon annanstans, vidare, hem, bort och på böneutropen.Skriver en anteckning i min resedagbok och är rätt nervös över vad som komma skall.
På morgonen går flyget mot Accra. Vi är fyra stycken från teamet på samma plan och vi går tillsammans igenom passkontrollen,eller passkontrollERNA (det var flera), håller tummarna för att väskorna ska komma på bandet (det gör de!) och går ut till chauffören som väntar.

Det som slår mig är värmen. Fukten.
Under hela resan tror jag aldrig att det var under 90% luftfuktighet. På flera av bilderna så ser det ut som att jag har handdukstorrt hår även fast det var snustorrt när vi lämnade hotellet.

På kvällen väntar välkomstmiddag på hotellet. Vi lyssnar till musik, David framför sin Smiles For Speech-sång och vi får våra t-shirts och ett armband med det ord vi valt som intention inför resan. Jag valde ordet “GROW”, att växa tillsammans med andra och hjälpa andra växa var min mening med den här resan. Först såhär i efterhand som jag inser att jag hade kunnat välja ett ord på svenska men det slog mig aldrig då.

Efter middagen är vi några stycken som åker till en salsaklubb som heter Afrokiko. Vi beställer Uber som har lite svårt att hitta till hotellet men väl på plats så fascineras vi alla av hur grymt duktiga alla var på linedance.Låt efter låt och ALLA verkar kunna koreografin. Vi får en shout-out och en kizombauppvisning under bar himmel. Jag är rätt trött och tankarna snurrar inför morgondagens första besök på en verksamhet. Tittar på fladdermössen som flyger mellan träden och somnar så fort jag lägger huvudet på kudden.

Linedance under bar himmel på Afrokiko.

Dag 2:

Frukost och en kort genomgång innan vi åker buss till Autism Awareness Care and Training (AACT) som är en skola för elever med autism.

Det som på en gång slår mig är det otroliga engagemanget och glädjen hos personalen på skolan, något som kommer vara genomgående för alla verksamheter vi kommer besöka under resan. Autism är förknippat med ett väldigt stort stigma i Ghana och det är vanligt att man till exempel gömmer barnen eller att mamman anklagas för att bära på en förbannelse. Flera av barnen på skolan har även andra funktionsnedsättningar och det hänger till viss del ihop med att det finns mycket okunskap kring olika funktionsnedsättningar, man har inte kunskap att diagnosticera eller differentialdiagnosticera. Tiden går väldigt snabbt under besöket. Jag jobbar först tillsammans med två ur personalen och arbetsterapauten från vårt team med två yngre barn. Observerar och handleder sedan personalen i hur de kan fortsätta utveckla läsningen hos en elev med autism.
Det kommer även familjer vars barn inte går på skolan, ordet ha spritt sig att det finns möjlighet att få rådgivning kring språk och ätande. Jag arbetar tillsammans med en till logoped och arbetsterapeuten med familjerna. En av höjdpunkterna under resan att se hur snabbt barnet tog till sig kommunikationskartan och hur vi kunde ge konkreta och användbara råd till föräldrarna. Verkligen ren och skär logopedisk lycka! Att kunna ge människor möjlighet att uttrycka tankar, känslor och åsikter är anledningen till att jag är logoped.

Logopedlycka i det här ögonblicket.


Efter besöket på skolan åker vi till W.E.B DeBois-center och går en rundtur i hans hus och trädgård. DeBois var en medborgarrättsaktivist och panafrikanist. Det som fångade mig mest vid besöket var nog faktiskt den samlingen böcker som fanns där. Flera originalutgåvor och annat spännande.

Du Bois museum

Efteråt åker vi direkt till Art & Crafts market. Vi sticker ut med våra gula tröjor men det var skönt att ha koll på var alla var eftersom det var en intensiv och nästintill aggressiv upplevelse. Så mycket vackra saker och min blick går hela tiden till alla magiska tyger. Jag köper en tavla och försöker pruta så gott jag kan, är ännu mer svettig efter avslutad affär.

Ännu en kväll på Afrokiko som slutar med både den svenska och amerikanska nationalsången på scen. Håller tummarna för att filmbeviset är preskiberat.

Dag 3:

Uppstigning 04:30, frukost och sen avfärd mot Cape Coast.

All vår packning är fastsurrad uppe på busstaket. Efter ungefär 3 timmar är vi framme vid Autism Compassion Africa, ACA. Precis som AACT gör de ett fantastiskt arbete med att sprida kunskap om autism. ACA är en skola som arbetar med tillämpad beteendeanalys. En del av eleverna på skolan kommer från väldigt fattiga förhållanden och har inte möjlighet att betala skolavgift men ACA har löst det genom att dels ha lägre avgifter relaterade till inkomst men erbjuder även en del elever möjlighet att gå gratis på skolan. Vi delades upp mellan de olika klasserna och arbetade tillsammans med personalen på skolan med fokus på språk och kommunikation. Det var en väldigt intressant dag och vi hade många samtal om hur synen på lek och kommunikation skiljde sig åt. Det var väldigt roligt att få visa möjligheterna till språklig stimulering och träning med hjälp av lek. 

Utanför ACA, så mycket kunskap, kärlek och engagemang på en och samma bild. Enormt inspirerad och ödmjuk inför det faktum att jag fick uppleva allt det här tillsammans med det här gänget.

Efter lunch på ACA åkte vi vidare mot vårt nya hotell som låg i Elmina för välbehövligt poolhäng hela eftermiddagen. Alla var helt färdiga av intryck och det var fler än jag som undrade hur man skulle orka med resten av resan om det kändes såhär dag tre…

Sötaste hotellgästen

Dag 4:

Lördag och en av två dagar utan besök på verksamheter utan istället möjlighet att uppleva mer av Ghana.

Först åkte vi till Assin Manso Slave River som är den plats där slavarna fick sitt sista bad innan slavmarknaden där de såldes och sen fick vandra till något av slavforten och invänta fartygen som skulle ta dem över Atlanten.

För att hedra alla de människor som gått den här stigen ner mot floden så kunde man gå barfota, precis som de också gjorde, och även gå i tystnad. Det var en vacker dag. Varm och kvav luft, lätt bris i träden. Platsen i sig vid floden var stillsam. En glänta som öppnade sig och höga bambuträd runt omkring. Det är svårt att föreställa sig all den grymhet som de träden bevittnat.

Efter det besöket kunde vi istället för att gå de dryga 5 milen åka buss mot kusten och Cape Coast Castle som är ett av de 40 slavforten som byggdes vid Ghanas Atlantkust. 

Det är något annat att vara på plats, att uppleva något konkret. Att gå samma väg, stryka sin hand över samma väggar. Känna mörkret och fukten. För jag vet ju allt som hänt. Historialektioner, filmer, skönlitteratur. Ändå blev jag överväldigad. Kände mig först ledsen och uppgiven för att sen bli arg och frustrerad. Förbannad.

Att stå i de källarvalv där hundratals människor samlats, plågats, dött. Att fortets kyrka var rakt ovanför oss. 


Såhär i efterhand påminner den känslomässiga upplevelsen den när jag var till Theresinstadt i Tjeckien. Theresinstadt var ett koncentrationsläger och judiskt getto under andra världskriget. Precis som med slavhandeln en mänsklig grymhet som det finns mycket kunskap om men där känslorna tog överhand när man fick uppleva platsen.

Därefter åkte vi till One Africa och åt en väldigt försenad men väldigt god lunch (eller luddag). På kvällen hade vi en namnceremoni och fick afrikanska namn. I Ghana är det tradition att man får namn efter vilken veckodag man är född och de olika dagarna är kopplade till olika egenskaper. Kvällens höjdpunkt var dock den dansgrupp som uppträdde för oss. SÅ otroligt duktiga och medryckande. Vi fick även möjlighet att vara med – väldigt roligt.

Havsutsikt på One Africa
Mitt namnarmband, Abena – född på en tisdag, och mitt intentionsarmband.
Dansuppvisning på hotellet

Dag 5:

Ännu en dag med turistande och vi åkte till Kakum National Park för att gå på en sorts hängbro mellan trädtopparna i regnskogen. Vyerna var helt otroliga och det hisnade i maggropen när man tittade ner. Vi hörde apor på avstånd men såg inga djur. Annars betedde jag mig som en orolig morsa och gnäller på alla som har framme telefonerna ute på övergångarna. 

Uppe bland trädtopparna i regnskogen

Vi besökte även Elmina Castle. Historien blir verkligen levande. Gate of no return är inte breddad här och det lilla utrymmet innan öppningen känns ännu mindre när man försöker förstå hur många som passerat här. Hur många som förlorat sina liv. Hur många familjer som splittras. 

Door of no return

Vi hade otroligt bra guider på både Assin Manso, Cape Coast Castle och Elmina Castle som verkligen förhöjde upplevelsen med sitt berättande och kunskap. Deras gemensamma budskap var att vara vänlig, bemöta ALLA med respekt och acceptera varandras olikheter.

På trapporna i Elmina Castle. Så mycket kärlek till alla de här människorna!

Det som också gjorde de här två dagarna väldigt känslosamma var att man inte kunde gömma sig bakom sin yrkesroll. Vi var med om och såg väldigt tuffa saker under hela resan men just de här dagarna så var vi inte professionella utan vi var bara oss själva.

På väg tillbaka från hotellet gör vi ett kort stopp på fiskmarknaden i Elmina, det var en intensiv och annorlunda upplevelse. Tillbaka på hotellet fick alla skrubba skorna ordentligt men fisklukten var svår att bli av med trots tvål och vatten.

Marknaden i Elmina

Dag 6:

Ännu en tidig morgon, vi lämnar Elmina och åker tillbaka mot Accra.Trafiken är ett kapitel för sig. När jag var och vaccinerade mig i våras så skämtade läkaren att jag inte behövde oroa mig för några sjukdomar – “det är trafiken som dödar en”, tack för den liksom! Först och främst så tutar man när man kör om, så vägarna är ett inferno av ljudsignaler. Motorcyklar, mopeder. Minibussar, försäljare. Vägarna är ett myller.

Den här dagen var intensiv och fullständigt utmattande. Vi besökte Harmony Disablity Center som ligger i ett f.d liberiskt flyktingläger. Lägret har inte längre något offentligt stöd men finns fortfarande kvar och de som bor där lever under svåra omständigheter med begränsade resurser.



Vi blev introducerade till verksamheten av personalen och av verksamhetschefen för Multi Kids vars personal är där en gång i veckan för att stötta centret. Även logopedstudenterna från University of Ghana var på plats och det var första gången som vi träffades. Vi hade mentorsstudenterna som vi skulle handla, en del hade haft möjlighet att ha kontakt innan resan men den student som jag hade först hade ingen fungerande mail och sen visade det sig att han inte skulle specialisera sig mot logopedi så jag fick nya studenter den här dagen. Att få möjlighet att handleda studenter var en del i att jag ville följa med på den här resan då jag tycker att det är både viktigt, roligt och inspirerande att få göra det. Jag lär mig själv alltid något i varje handledningssituation.

Det var bara att sätta sig på golvet och börja jobba! Centret fokuserar på barn med cerebral pares och barn med flerfunktionsnedsättningar och svåra kommunikativa svårigheter. I Ghana så kallas barn med cerebral pares för “ormbarn”. Föräldrar uppmanas att lämna bort och till med att döda sina barn så centrets arbete är oerhört viktigt för att ge familjer råd och stöd men även för att sprida kunskap. Timmarna på centret var oerhört intensiva. Vi arbetade på golvet tillsammans med logopedstudenterna som skulle fortsätta samarbetet och det var barn och människor överallt. Vid ett tillfälle tror jag att jag hade åtta barn runt mig, man blir populär när man har såpbubblor. Även fast jag var väldigt inne i mitt och fokuserad på att bland annat introducera kommunikationskartor till en flicka som var döv och stum så tittade jag ibland upp och kände stoltheten över mina teammedlemmar. Vilket jobb vi gjorde den dagen! Så mycket svett och skratt. 

Ayesha och Emanuella, Ghanas logopedframtid!

Kontrasterna blir nästintill enorma när vi senare på dagen besöker en marknad i ett av de rikare områdena av Ghana efteråt. Jag köper ett halsband och sandaler, dricker en mojito – ja, de hade en bar på marknaden, och tittar på alla människor. Var väldigt tydligt att det inte bara var en marknad utan ett inneställe där man hängde, tog en drink, pratade med sina kompisar. Kände mig som ett UFO i min svettiga uppenbarelse.

Snabb dusch på hotellet innan middagen som var traditionell ghaniansk mat. Så god mat! Vi var först lite förundrade över att det stod tvålflaskor på bordet men det fick sin förklaring rätt snart, eftersom man äter med händerna så måste man ju såklart tvätta händerna innan maten.

Dag 7:

Den här dagen besökte vi en av Multi Kids skolor i Accra. Multi Kids gör ett enormt arbete i att möjliggöra skolgång för alla barn. Multi Kids samarbetar med logopedutbildningen i Accra så vi var här tillsammans med våra studenter och fick först observera arbetspass för att sedan gå in och handleda men vi gjorde även konsultationer för familjerna. Här hände något helt otroligt – min konsultation var en svensk familj!! Den stunden var helt fantastisk, så oväntat.

Under dagen hölls även föreläsningar om AKK och barndysfagi för logopedstudenterna.

Alla studenter fick ett bedömningskit för oralmotorik i samband med föreläsningen.

Dag 8:

Den här dagen hade vi gemensam mottagning på en av Multi Kids-skolorna tillsammans med logopedstudenterna. 40-tals familjer har rest, en del i flera timmar, för att få rådgivning. Vi delas upp logopeder och logopedstudenter för 20-30 minuters besök. Fick träffa så otroligt engagerade familjer som sökt hjälp via sjukvården som inte har fått rätt stöd tidigare på grund av bristande logopedtillgång i landet. Efteråt fick vi så otroligt fin feedback från framförallt en familj. Det värmer!

Många som hade samlats för mottagningen. Det fanns även möjlighet att lyssna på korta föreläsningar.

Direkt efter åkte vi till en marknad/affär och shoppade loss. Våra tidigare erfarenheter av marknaden hade varit rätt …intensiva.. (minst sagt) så det var så skönt att kunna gå runt i egen takt, titta på sakerna och faktiskt slippa pruta. 

På eftermiddagen blev det poolhäng, så skönt att få slappna av en stund. Fylldes återigen av sån otrolig vördnad över de familjer som kom till mottagningen. Hur de har fortsatt kämpa för sina barn trots samhällets okunskap.

Dag 9:

På morgonen packade vi ihop påsar med behandlingsmaterial vi skulle lämna till logopedstudenterna och sen åkte vi buss mot Castle Road School som är en skola för barn, ungdomar och vuxna som av olika anledningar är intagna på ett psykiatriskt sjukhus. En del barn har blivit lämnade här av sina föräldrar för att man inte har velat ha barn med någon form av funktionsnedsättning, andra var föräldralösa, upphittade på gatan eller dömda till psykiatrisk vård. Multi Kids har anlitat advokater som jobbar för att få ut några av barnen från verksamheten då förhållanden är väldigt tuffa med lite omsorg och höga medicindoser. Flera av de vi träffade var väldigt påverkade av medicinerna. 

Här finns en BBC-dokumentär om ett av barnen vi träffade.

Även här arbetade vi tillsammans med logopedstudenterna i mindre grupper. Det var väldigt roligt att se hur studenterna började våga ta för sig mer och även roligt att se hur spel och leksaker jag tagit med från Sverige kom till användning.

Ghanas blivande logopeder in action

Efter det var det dags att säga hejdå till studenterna. Att få jobba tillsammans med dem var en av de stora behållningarna av resan och något som också gjorde att den kändes betydelsefull även på sikt och inte bara en punktinsats.

Det här var också sista dagen med vår chaufför Eric och vår guide Mohammed som gjorde en riktig kämpainsats under de här dagarna med långa arbetstider men alltid ett glatt humör och livsvisdomar att dela med sig av.

På kvällen blev kontrasterna i det här landet än tydligare då vi hade avslutningsmiddag på Coco Lounge. Jag tror att de flesta var väldigt trötta men vi hade ändå en trevlig kväll med tequilashots, dans och god mat.

Dag 10:

Några åker redan tidigt på morgonen och vi som är kvar fördelar om oss i rummen.

Vi besöker Accra Mall och shoppar upp det sista av våra fickpengar. Äter pizza som smakar himmelskt. Tillbaka till hotellet för några sista drinkar och middag.

Sarah, Shannon och jag sista kvällen på hotellet. Så sjukt inspirerande och kompetenta logopeder!

Dag 11 och 12:

Jag är sist kvar och tar sovmorgon. Packar ihop det sista och beger mig till flygplatsen där jag återigen fascineras över mängden passkontroller men att det inte är några som helst problem att ta en full vattenflaska genom säkerhetskontrollen.. 33 (!!!) timmar senare landar jag i Umeå. Hade rätt rejäl säkerhetsmarginal flyget Stockholm-Umeå (som dessutom blev försenat). Landar tillbaka i verkligheten, en miljon – om inte mer – erfarenheter rikare.

Jag och Sonja, en verklig eldsjäl och en av mina nya logopedidoler. Hon bor numer i Ghana och är ansvarig för logopedutbildningen.

Om du orkat läsa hela vägen hit, tack för att du tog dig tid. Och för att citera Mohammed: ”And that is all”.
Kom ihåg att sprida kunskap och kärlek vart du än går! 💕

4 Comments

  1. Chris.

    Hi Julia, i hope you are fine. I want to use this opportunity to thank you for your time, guidance, resources during the short time we met in Ghana. I enjoyed reading this blog(i translated to English. lol)

  2. Hello Julia, thanks for writing such an informative article. I love the photos of us at the end! It was great to read about your experience of Ghana and I’m so grateful for your support with mentoring our trainee therapists. Please keep in touch and visit us again soon.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *